Den gode Herden.

Hur känner vi igen den gode Herden? Hur känner han igen oss?

Vilka är Herrens folk och vilket är deras hemland? Vad betyder egentligen evigt liv?

Om jag börjar med att påstå att en Herde är en person som andra följer. En ledare. En som påverkar många människor och som man försöker följa och lyda.

Som Balou i Djungelboken, som visar Mowgli hur man äter myror tex.

Jag tänker också att det finns många olika herdar i vår värld. Som har efterföljare och underordnade. Jag tänker på chefen, kanske föräldrar, svärföräldrar, äkta makan eller maken, syskon eller barn. Ja, ni vet alla de där relationerna som kan vara så krångliga ibland. Jag tänker också på att var och en av oss kanske har några som följer oss. Kanske är vi alla herdar för någon?

Jag tror att vi leder och följer – omväxlande – i alla relationer. Ibland har vi makt - ibland inte. Maktfördelningen ser olika ut, men finns alltid där. I familjen, i syskonskaran, i äktenskapet, i arbetslaget, i vänskapsbanden..

Kanske finns det relationer som vi inte mår bra i för att den andre tar makt över oss. Kanske tvärtom… Maktförhållandet mellan kvinna och man är just nu i fokus, när Gudrun Schyman startart ett feministiskt parti.. Feminismens ståndpunkt är ju just att maktförhållandet mellan man och kvinna är skevt, både i yrkesliv och i nära relationer, i massmedia och i familjeliv.

Kanske är det så för att vi är vana vi att det ska vara så. Många kvinnor är nog ovana vid att ha makt – och vid att få säga vad man faktiskt behöver. Det är lättare att själv anpassa sig.. än att kräva att någon annan ska göra det. Man kan ju inte ändra någon annan sägs det.

Feministpartiets mål, är dock att männen ska dela med sig av sina previlegier, i form av lön och makt och annat. Träda tillbaka. Ge plats för kvinnors behov och prioriteringar. Det ska bli intressant att följa hur det går.

Kanske räcker det långt med att göra oss medvetna om hur vi egentligen fördelar makten i alla våra relationer… Vem som ger sig och vem som träder tillbaka för den andre. Vems behov som får gehör.

Den goda Herden känner igen sina får – och fåren känner igen hans röst, står det i dagens text. Och ja, så tror jag att det är. För när en klok och kärleksfull ledare visar sin kärlek och omsorg – säger att man ska sova när man är trött, arbeta när man är pigg, äta när man är hungrig, så känns det rätt och rimligt inuti en. Livet blir varmt och skönt som på våren. Ens behov blir tillgodosedda. Den goda Herden låter människans villkor och förutsättningar vara normen för hans och hennes prestation och satsning.

När en ledare säger : Det här är inte bra nog, ni måste arbeta hårdare, ni får inte ha lunchrast mer än en kvart, och ni måste jobba över på kvällarna – så krymper vi inombords. Kraven känns igen som anklagelser för att man inte orkar. Ens egna behov, villkor och förutsättningar räknas inte som verkliga. Men kan man välja att orka? För att passa in, måste man ge upp sina behov, förneka dem, anpassa sig till en yttre makt. Det inre och yttre stämmer inte överens.

Anklagaren – den onde Herden, tar sin makt genom att ge skuldkänslor. Genom att kräva mer än vad som finns att ge. Kvidande pressar man sig till det yttersta för att behaga. Rädslan för att bli dömd till utanförskap och förakt kan hålla oss kvar länge i detta spel. Kanske tills kroppen säger stopp. Eller doktorn.

Ja, i denna världsliga härva lever vi. Mitt bland en mängd olika Herdar. Intrasslade i relationer som ibland kräver och kväver – och ibland värmer och tinar upp. Sådan är vår tillvaro. Jesus säger: ”Jag ger dem evigt liv – och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen ska rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och fadern är ett.

Vad är det för gåva? Kan det vara så att gåvan - den allra största – är frihet från anklagelsen. Frihet från skuld, krav, borden och måsten. Den goda herden ger oss vila. Är det så vi känner igen honom? Som den som befriar oss från skuld?

Men hur känner han igen oss? I vår önskan att få bli befriade från anklagelserna? I vår önskan att få lägga ifrån oss vår skuld, vare sig den är pålagd av andra, eller är något som vi uppriktigt ångrar. Är det där vi möts – i våra ömsesidiga behov? Gud och människorna. Och de som möter honom där, hör till hans folk…

Men vilket land är då vårt hemland? Vem av oss i världen, bor i ett land, där vi får vara precis sådana vi är, på våra egna villkor och där vi får våra behov tillfreddställda? Är det inte så att vi alla lever i ständig flykt, undan anklagaren, den som kräver och begär; mer, mer, mer av oss.

Jo sådan är vår värld, tänker jag. Endast Gud är utomvärldslig och fri. Men Gudsriket finns inom oss. Där är vårt hemland. För alla oss som längtar dit. Och det är där, i de mjuka viskningarna vi känner igen hans röst.

Han som vill oss väl, och som inte kräver mer än vi orkar. Den goda herden leder oss hem, till våra egna inre rum – och där möter han oss.

Så vi får gå varligt, för det är många som kanske vill hindra oss från att komma fram till friheten. Ja, alla de som inte längre då har makt över oss… Och vi får gå sakta, så att ögonen hinner vänja sig, först vid mörkret – sedan vid ljuset, som finns där, allra längst in.

För där är han och väntar. Bortom tid och rum och jordiska lagar – som en vind, en källa, ett vattendrag – Där nytt liv ständigt gror och friskt vatten ständigt porlar.

Redan medan vi lever här.

Amen.