Predikan, Kyndelsmässodagen 2005-01-26

Dagen idag, heter Kyndelsmässodagen. Kyndel, är ett gammalt ord för ”bloss”. Rubriken för dagen är ”Uppenbarelsens ljus”.

I Lukasevangeliet fick vi höra lite om de traditioner och seder som fanns vid tiden för Jesu födelse.

Tex att man gick till templet för att offra och helga Herren, när en pojke fötts. Och att det förekom en reningsritual efter förlossning.

Detta var alltså tradition och sed, som byggde på Mose lag.

Att traditionerna idag är helt annorlunda gör att vi ibland kan tro att allt som hände då är gammalt och ointressant.

En av flera teologiska inriktningar idag är, att man vill bevara och återskapa de gamla traditionerna för att man på så sätt ska komma närmare urkyrkan.  Att ha reningsritualer efter förlossningar anses självklart som förlegat av de allra flesta skulle jag tro, men att bevara gamla patriarkala maktstrukturer tycker därför en del kristna är svårare att se som onödigt för vår tid. Jag tycker att det är en intressant fråga att fundera på, vilkea av våra sociala konstruktioner och normer som hör till gammal sed och tradition, och vad som hör till religion. För att ge en hint om min egen syn på saken, så tror jag att religion handlar om etik, kärlek och medkänsla. Inte så mycket om regelverk som vuxit ifrån sina kulturella sammanhang.

Men i texten får vi förutom att möta dessa gamla traditioner – också möta Maria, Josef, Jesusbarnet samt Symeon och Hanna. Jag tänkte stanna vid det som händer med Symeon och Hanna. Det är nämligen så att Den Heliga Anden kommer över Symeon, och får honom att se klart in i framtiden, vad gäller Jesu liv och gärning. Även Hanna som har profetisk gåva berättar för alla som väntar på Jerusalems befrielse om Jesusbarnet. (Som trots att hon var kvinna, faktiskt talade i templet, efter denna upplevelse, på denna tid..) Både Symeon och Hanna får uppenbarelser. En stunds upplevelse - en glimt – ett bloss av …. ja av vadå??? 

Kan denna upplevelse av uppenbarelsens ljus, var en glimt – ett bloss – av evigheten och rent av, av Himmelriket? Är detta i så fall också en gammal tradition? Var det sådant som hände då, men inte nu?

Jag har funderat lite omkring hur man i olika sammanhang ser på uppenbarelser och möten med Gud eller Himmelriket, om man så vill. Några som jag känner säger att det inte händer något när de ber. De känner ingen kontakt med Gud, och upplever inget möte med Helig Ande. Detta gör att man ger upp sina försök.

Andra, som är troende och kanske vana vid en kontakt med Gud, kan uppleva perioder av total tystnad. Kontaktlöshet. Mörker. Som en själens natt.

Somliga har starka andliga gåvor och kan förmedla helande kraft, kärleksfull medkänsla och andligt eller medialt klarseende genom olika former av meditationer och kanaliseringar. Men utan att klä upplevelserna i en kristen språkdräkt. Kanske har man lärt sig tekniker inom någon nyandlig genre, med inspiration av österländska tankar.

I en del karismatiska kristna samfund har man tagit fasta på den Heliga Andens verk. Man räknar med helbrägdagörelser, andlig klarsyn, under, och tungotal som en naturlig och central del av tron. Detta kan ge etiska konsekvenser på sitt sätt. (Om inte kärleken finns med så är man ju bara en skrällande cymbal, som det står i 1.kor:13)

Men vi kristna ser ju Jesus som en som undervisat oss i just de värderingar som rör respekt för människors lika värde och rättigheter, och kanske som ett skydd mot onda makter. Dessvärre kan man ju ibland undra om vi egentligen har lyckats ta till oss vad han har sagt… mer än kanske glimtvis? Vilket också avslöjar lite om hur svårt det är att följa Jesus – fast man kanske vill.

Men den etik vi har, står ju i direkt koppling till våra värderingar.

Förmågan att leva efter det, är dock - och har alltid varit ett problem. Och vi tackar vår Gud för hans nåd och tålamod.

Men för att återgå till Symeon och Hanna. Vad såg de egentligen?

De såg att Jesus skulle komma med befrielse för Jerusalems folk. Symeon såg att ett svärd skulle gå även genom Marias själ. De såg bildligt. Nästan poetiskt.

Ingen såg allt.

Ingen såg döden på korset.

Och i uppenbarelsens ljus fick de hopp, en framtidstro, och en visshet om något. Men de fick också en upplevelse som säkert påverkade dem på djupet. Så vad jag nu skulle vilja säga om min tolkning av uppenbarelsens ljus, är flera saker.

Jag tror att uppenbarelsens ljus – när Anden faller över oss – ger ett möte – en stund av förening med en transcendent verklighet, som Jesus kallar Himmelriket.

Jag tror att vi människor – i alla fall de flesta av oss – kan få glimtar av Himmelriket. I bön, sakrament, i gemenskap med andra människor, i kärleksglädje, i stillhet, i fest, och i nöd.

Jag tror att dessa glimtar av himmelriket gör skillnad i våra liv.

Jag tror att det är i just dessa ögonblick som Gud kan bryta in i våra liv, i vår verklighet, och åstadkomma oväntade förändringar, ge nytt liv, läkedom, försoning, vägledning och nytt hopp.

Jag tror att det är svårt för oss människor att till fullo förklara vad dessa Gudsmöten är. Klarheten som de kan bringa kan också vara svår att förklara, förändringarna kan verka obegripliga för människorna i ens närhet. Ibland kan budskapen vara svåra att tolka. Kanske tom svåra att kalla för Gudsmöten? Särskilt för en person utan ett kristet språk.

Jag tror att dessa glimtar av Himmelriket är just glimtar. Bloss. Små stunder, att låta vår tillvaro bli genomsyrad av. Dessa bloss faller än över den ena, än över den andra av oss. Vi glimtar till, lyser, falnar och mörknar – och glimtar igen. Som stjärnor på himlen. Men tillsammans kan vi få den mörkaste natt att ljusna och bli vacker.

Sådana nätter fanns även på Jesu tid… Jesus gav oss också den liknelse som vi hörde ur Matteusevangeliet – om Himmelriket. Han säger att Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; Till slut blir alltsammans syrat. Jag tror att uppenbarelser – glimtar av Himmelriket, har effekten, att de genomsyrar oss.

För jag tror att det är vi människor som är det syrade brödet – och uppenbarelserna är den första lilla delen av surdeg.

Hela den kristna läran bygger på uppenbarelser, som vi efter bästa förmåga faktiskt har ansvaret för att tolka, knåda, baka, bearbeta och låta oss genomsyras av, precis som kvinnan och brödet.

Så, Gud, hjälp oss och låt oss ta emot dessa uppenbarelser, dessa glimtar av ditt rike, som din gåva till oss att lära oss av, och förvalta, och skapa en god värld. De första kristna som vi hörde om i Apostlagärningarna i dag, delade på allt de hade, rättvist mellan sig och gav åt fattiga. De delade uppriktig glädje och gemenskap. Så tror jag att ett Himmelrike på jorden skulle kunna se ut. Trots de ibland så svåra villkor vi lever under. En del av nöden, döden, sjukdomarna, katastroferna och olyckorna är märkligt och ofrånkomligt nog, en del av våra svåra livsvillkor. Men en stor del av nöden i världen är onödig, och skulle kunna försvinna om vi delade rättvist på omsorgen om varandra och på resurserna.

Vi ber Dig Gud; Låt oss känna och förstå att vi är varandras stjärnhimmel, och vi är varandras bröd och vi är varandras värld.

Amen