Ett hopp.

Att stå på en trampolin beredd på att hoppa rakt ut i ingenting, ger en hisnande känsla i maggropen. Att inte veta var man landar. Eller att veta att man landar i ett kallt vatten.

Ibland står man där, längst ut på trampolinen och vill inte hoppa.

Jag har stått där, på darriga ben. När det där som inte fick hända – hade hänt. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få backa tillbaka. Ändå var jag tvungen att hoppa. Eller att falla handlöst.

Att falla är väsensskilt från att hoppa. Men båda följer samma lag. Tyngdlagen.

Skillnaden känns när man bryter ytan och sjunker ner i djupet - med eller utan kontroll. I en betraktares ögon kan det se otäckt ut när någon faller. Medan ett hopp kan beundras. Men om man faller tillräckligt länge kan man förvandla fallet till ett hopp.  

Jag tänker att det finns en annan skillnad också, mellan ett hopp och ett fall. Den som faller har givit upp tron på att kunna hantera situationen. Den som hoppar aktivt litar på sin egen förmåga.

Att ge upp hoppet - alltså att falla handlöst - är att lämna över slutet till någon annan.

Gemensamt är att alla landar någonstans. Ofta i ett kallt vatten.

Människor har dött på det viset. Ja, det har hänt. Sådana är våra villkor.

Men det finns också en annan lag. Nämligen att vi är lättare än vattnet, och flyter.

Tilliten till naturlagarna, till skapelsens ordning ger inte alltid de svar vi vill ha. Det är svårt att se hur allting samverkar i de stora perspektiven. Vad som sjunker och vad som flyter. Vad som är ett handlöst fall, och vad som är ett hopp. Och ett fall behöver ju inte alls vara hopplöst.

Ett fall är ett slags överlämnande. Ett sätt att ge upp någonting, men kanske inte att ge upp livet. Kanske är det kampen, försvaren, det förljugna, som man ger upp i fallet.

Det kan upplevas som en död. Ett ömsande av skinn. En ny födelse. En roll, en mask, en falsk bild av verkligheten som måste skalas bort. Livet var inte sådant som jag trodde. Jag hade inte förstått hur ont det kunde göra. Nu vet jag. Och det är hoppfullt. Det är sant. Det flyter.

Var inte rädd för att hoppa eller falla. Vågorna bär. Livet bär. Vi är ett hav av människor som går samma väg tillmötes. Sorgens, sanningens, medkänslans, livets och tillitens väg.

Hoppets väg.

Kristina Grahn

Mamma till Sofia, som dog ett dygn gammal 1993.

Förskollärare.

Prästkandidat.