Annandag påsk. 2005-03-26

Jesus visade sig för lärjungarna.

Dagen idag, för 2000 år sedan var nog full av förvirring och frågor.

”Uppståndelse”… ”Varför dog han” ”Varför räddade han inte sig själv” ”Har vi blivit lurade?” ”Har de rätt – de som sa att han var en kättare?” Ja tvivlen måste ha varit djupa och svåra denna dag. Och när han så tillsist visade sig för dem – blev de förstås glada..

Det finns också texter som berättar om att lärjungarna inte kände igen honom. Men vad betyder allt detta för oss idag, egentligen?

Hur kan vi förstå döden och uppståndelsen? Kan vi förstå det? Vi har nog alla mer eller mindre fått uppleva tider i våra liv, när vi känt det som att vi går på Golgata. Vi får om och om igen vandra från död till liv. Igenom motstånd, kamp och utanförskap och övergivenhet. Till nytt liv.

Om vi inte hade trott på nytt liv, skulle vi kanske inte orka gå igenom smärtan och mörkret. Vad gör då Gud, när vägen inte funnit någon annan avkrok, utan leder rakt fram till Golgata? Ja, ibland tar han bort det onda, gör det sjuka till friskt.

Vi har fått uppleva, höra och läsa om underberättelser och mirakler i Bibeln och i våra liv. Men ibland går han bara med. Hela vägen till den totala vanmaktens vändpunkt. Tills den nödens återvändsgränd, maktlöshetens och vanärans ögonblick – där man ger upp andan. Släpper kampen. Ber om nåd. Dör.

Kanske är det en sida av ens personlighet som dör. Kanske en viljekamp. Runtomkring Jesus fanns många människor som tittade på. De såg honom torteras, hånas och dödas.

Att se någon annans nöd, någon annan som tvingas bära ett tungt kors sätter oss i en helt annan situation. Vi har alla sett andras lidande. Det naturliga är att vilja hjälpa, vilja dela, vilja finnas. Varför fanns ingen för Jesus? Varför gömde sig lärjungarna, varför gjorde ingen någonting? För att de sov? För att de blev förlamade av att se ondskans grymhet?

Ja, ondskans grymhet kan nog förlama oss. Man blir handfallen, paralyserad och stum av att se och möta ondska. Den känslomässiga döden, där ingen kärlek strömmar ut. Det är så skrämmande, så obehagligt att vi flyr. Vi orkar inte ta in. En del flyr in i förnekelse, en del flyr geografiskt, en del flyr in i psykisk sjukdom och neuroser.

Det finns så många platser som är katastrofdrabbade i världen. I vårt land har vi tagit emot flyktingbarn som inte får hjälp att bearbeta den ondska de varit utsatta för, de får inte veta om de får stanna, de måste gömma sig och de blir apatiska, orkar inte äta, inte leva mer. En del har fysiska sjukdomar, men kan inte gå till doktorn eftersom de måste gömma sig. De är föräldraslösa – och många är små. De bär ett tungt kors. De går på Golgata, de är ensamma, och alla goda krafter är paralyserade och stumma.

Att Jesus blev uppväckt firar vi idag. Vi hyllar Guds mäktiga verk för oss här på jorden. Vi tackar och vi lovsjunger. Men förstår vi egentligen mer än lärjungarna? ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”, säger Jesus. När Jesus visade sig för dem – kände de inte igen honom. Han var annorlunda – olik sig.

Även om han kunde visa såren, kunde han också gå genom väggar.. Han var både transcendent och fysisk. En klurig kombination som inte ens Einstein hann att ge svar på. Men det annorlunda i Jesus ger också en känsla av en förändring. Hans existens var inte längre jordisk på samma sätt som förut.

Han kunde inte längre hota makthavarna med sin fysiska gestalt. Men sin person. Han överlämnade den uppgiften till oss. ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”, säger Jesus. ”Tag emot Helig ande.

Om ni förlåter någons synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”. Vi har makt att binda varandra i dåligt samvete och skuldkänslor. Hämnd och hat binder.

Ondskan är ett resultat av den andliga känslomässiga döden.. Men är vi människor onda? Vad är ondska? Att inte se andras behov? Att binda andra i skuld, förakt, utanförskap? Att inte göra det som man vet är rätt? Att inte kunna förlåta en oförrätt eller ett svek?

Ja, allt det är ont – och då förstår vi också att det är övermänskligt att vara god. För vem av oss kan förlåta allt? Vem orkar se och möta allas behov?

Men Jesus vill förlåtelse. Han vill att livet ska få komma åter. Att synden, ondskan ska få genomflödas av kärlek. Sköljas bort. Fader förlåt dem säger han på korset – de förstår inte vad de gör. Så vi är förlåtna, trots att vi är skyldiga. Trots att vi inte orkar eller förmår att ta in världens ondska och göra något åt den. Trots att vi ibland sover. Vi kan inte alltid göra det goda, ändå är vi förlåtna. Det finns människor som lider i vårt land – utan att många av oss öppnar ögonen – och ändå är vi förlåtna…

Men förlåtelsen är inte gratis. Den är inte billig. Jesus dog för oss. Han gav sitt liv. Likadant som flyktingbarnen i våra flyktingförläggningar. De ger sitt liv – för friheten. De har kommit till en sovande skara lärjungar som istället för att be i Getsemane – faller i sömn. Medan de väntar på att kanske få asyl.

”som Fadern sände mig sänder jag er” säger Jesus. Att tro på detta goda är att vara förlåten. För själva tron öppnar våra hjärtan och vårt hopp och vår tillit – även om vi sover – men vill vi sova? Ville Jesus att vi skulle sova?

Ska vi kanske denna uppståndelsens dag, visa att vi också lever? Att vi vill vara vakna? Att vi vill vara de verktyg som kan skapa en god värld? Vi är ju varandras bröd, och vi är varandras värld! Det är nu vi – som följer Jesus Kristus, som kan fortsätta hans gärning. Kristus har uppstått - i oss! Sveriges Kristna Råd, har i år anordnat ett Påskupprop, för de gömda flyktingbarnens rättigheters och behovs skull. Vid utgången ligger papper där man kan skriva på för att påverka våra makthavande att ge flyktingbarn amnesti, så att de får komma fram ur sina gömställen och få vård, och få tillbaka sina liv. I frihet. Många av dem är apatiska, deprimerade och har gett upp hoppet om livet. Man får bara skriva sitt namn en gång, och dessa papper skickas sedan till Sveriges Kristna Råd. Tack Gud, för att vi lever av din kärlek – och hjälp oss hålla den kärleken vid liv! Och låt oss hjälpas åt att visa att Kristus lever!

Amen.