Tankbåt.

Det är natt. Det har varit natt länge. Mörkret och stjärnorna har sällskapat mig och jag har planlöst följt med strömmarna, vågorna och vindarna. Jag har inte varit orolig, eller undrat var på kartan jag befunnit mig. Jag har bara flutit på ytan, in mot natten. Skvalpandet har vaggat mig till ro. De vilsamma gungandet har fått mig att tro att allt är i sin ordning.

Gryningen borde vara här snart, tänker jag när jag tar nytt sikte mot horisonten. Men ingen horisont syns längre. Det har smugit sig in - från ingenstans, en tät dimma över vattnet och jag ser inte längre horisonten.

Havet - det stora, blå djupa och levande havet - som jag trodde att jag var på väg mot, är plötsligt borta. Jag styr en stor båt. En tankbåt. Jag är båten. Jag är stor, tung, full av bränsle. Motorerna brummar dovt och ingenting kan stoppa mig med mindre än ett grund. Eller en bergvägg.

Dimman är vit som mjölk och jag famlar efter rodret. Ja, båten har roder. Det sitter löst. Jag rattar planlöst och inser att jag inte längre har kontroll. Har jag någonsin haft det?

När jag drar i alla bromsanordningar är konsekvenserna nära. Ur dimman har konturerna av en strand, en brygga och en liten fiskebåt plötsligt tagit form. Jag har glidit in mot en vik som jag inte visste fanns. Jag måste ha kommit utanför kartan. Hur var det möjligt?

Bromsarna får hela fartyget att tippa, kränga och vända sig långsamt, långsamt med aktern in mot den strandkant där bryggan och några små båtar ligger. De gungar av oron i vattnet. Någon sliter sig lös. Allt är som i slow motion för mina ögon och min kropp är ett med fartygets tyngd och kraftfullhet.

Jodå, det vänder. Nu på tvären, med fören rakt in mot andra strandkanten i den lilla viken. Ett par meter längre in - och jag skulle ha fastnat. Innanför mig i det grunda vattnet ligger en liten fiskebåt. En fiskare håvar upp sitt nät med en kran. Nätet är fullt av räkor och ris. Färdigkokt ris. Det ser gott ut. Men räkorna är oskalade. Men ser kokta ut. Jag tänker att det är gott om näring därinne, trots att det var så nära land. Men jag vill inte ha inkokta räkor och ris.

Bromsarna tjuter, båten står på kant - allt i sakta glidande mak. Tyngden mot djupen och gravitationskraften i vändningen drar min kropp neråt. Jag kan nästan inte stå upprätt. Det känns som en evighet. Det gnisslar i båtens alla bultar och beslag. Men tillsist, rätar fartyget upp sig. Jag kan åter styra med rodret. Jag andas häftigt. Har mjölksyra i hela kroppen. Fartyget står åt rätt håll med fören ut mot den stora oceanen och horisonten är återigen synlig. Den lilla fiskebåten som guppar av svallvågorna drar upp nya mängder. Men nu ligger den lite längre ut. Kanske hade den bara följt med samma ström som jag in mot viken. Kanske hör den hemma någonstans mellan viken och det öppna havet. Men jag är fri nu. Jag har vänt båten. Jag drar igång motorerna med nya tag, och fäster blicken stadigt vid skiljelinjen allra längst bort. Gryningsljusets skiljelinje mellan himmel och hav.

När jag vaknade den morgonen, visste jag precis vad jag skulla göra och vilka beslut jag var tvungen att ta.