Saimi Jussila.

 November 1937 i Arpela, Finland.

Hennes kropp skälvde. Smärtan som hon så väl kände igen var över henne, fick henne att falla framåt över kökssoffan. Det hade kommit plötsligt den här gången. Utan förvarning. En stark värk för kanske en halvtimma sedan hade fått henne att tappa andan, och sedan hade det fortsatt. Fostervattnet strömmade nedför hennes ben. Hon såg sig omkring. Hon hade satt på en kittel med vatten på vedspisen, och väntat på att barnen skulle komma in så de kunde hämta hjälp. Men ingen hade kommit.

Hon öppnade ett fönster och ropade:

-Betty! Spring till Aino! Säg att det är dags! Hon visste inte om någon hade hört hennes rop. Hon kände sig svag och stark samtidigt och hon visste vad hon måste göra. Hon vaggade sig lutande framåt. Andningen var flämtande och hennes ben darrade. Hon var mager utöver den stora magen, och något blek. Svetten ville sippra fram på överläppen och i ögonbrynen, men samtidigt hade hon frossa. Det skar i bäckenbotten av smärta och ännu en värk drog henne samman. Det var redan tätt mellan dem. Hon skulle inte hinna hälla upp det kokande vattnet. Det tryckte redan på neråt. Hon drog av sig byxorna, golvet var kallt, och hon hittade pottan under kökssoffan. Det rann av vatten och avföring och hon släppte ut allt som behövde komma ut. Tårarna också. Smärtan tog i.

Så kom spjutet längs ryggraden och hon vek sig ner på huk. Drog undan pottan i en rörelse och krystade. Inget ljud kom över hennes läppar. All kraft gav hon åt barnet. Så en krystvärk till. Ja, det gick bra. Hon fick en minuts paus. Måtte de komma hem snart. När sista krystvärken kom föll barnet ner på det kalla trägolvet där blod och fostervatten gjort ytan hal och varm.

Saimi lutade sig mot kökssoffan, vred kroppen i sidled och lutade sig sakta mot den med sin högra sida, och gled ner och blev liggande på golvet. Kjolarna svepte över golvet och barnet och samlade upp en del av det våta. Yrseln avtog nästan genast och hon blev klart medveten om att hennes barn låg där, en halvmeter ifrån hennes blick. Hon lyfte upp honom. Ja det var en pojke. Lade honom mot sin mage, öppnade sin blus och lät honom komma nära, hud mot hud. Han gnydde lite. Andades fint. En fin pojke.

Navelsträngen satt kvar, och hon kunde inte göra något åt det. Det fick vänta tills de andra kom. Så kom ännu en krystvärk, och moderkakan gled ut. Det kändes som en behaglig eftervärk utan smärta, och den varma geléaktiga klumpen fyllde hennes upplevelse när den rann genom hennes öppning ner mot golvet.

Det var över. Hon hade fått en son. Hennes tionde barn. Han sökte efter hennes bröst med små vingliga huvudrörelser och gnyenden. Hon grät. Känslan av vanmakt inför att hålla honom med husrum och mat var borta. Hon var lycklig. Den varma lilla kroppen fyllde hennes medvetande och hon älskade honom redan. Hon slumrade en kort stund.

Plötsligt blev hon medveten om att det fortfarande kändes varmt under henne. Rann det något? Blödde hon? Hon lyfte upp huvudet försiktigt men ett illamående kom över henne. Kallsvetten pärlade sig i hennes ansikte. Så äntligen gick dörren upp. Eevert stod där. Med Betty flåsande efter sig. Ordlöst föll han ner vid hennes sida och deras blickar möttes. Sedan vaknade hon aldrig mer.

 

Kristina Grahn