Predikan, Palmsöndagen 2005.

Det är palmsöndag idag. Vi firar att Jesus red in i Jerusalem.

Han red på en åsna. Det är fest. Alla är glada. Folket är på väg att fira påsk.

Alla lärjungar är samlade runt Jesus, när de går in i staden.

Människor välkomnar honom genom att bereda ut palmblad och mantlar på marken där han ska gå.

Man ser honom som en kung.

Bara Jesus själv vet vad som ska hända. Bara Jesus själv vet att han – om bara några dagar – kommer att bli dödad. Han har sagt det till lärjungarna – men de tror honom inte. De förstår inte.

Idag rider han in. Alla är glada. Bara Jesus vet – vad som ska hända.

Men varför rider han in? Varför tar han inte åsnan och rider ut ur staden?

Minns ni Bröderna Lejonhjärta – när Skorpan som är sjuk ligger hemma – och huset börjar brinna.

Jonathan rusar in i det brinnande huset – tar Skorpan på ryggen och hoppar ut genom fönstret. Han räddar livet på sin lillebror – men dör själv.

Det är nog så man gör när man älskar någon riktigt, riktigt mycket. Eller i alla fall så man skulle vilja våga göra.

Han vill visa människorna vad kärlek är – och när han gör det – blir kärlekens motsats så tydlig.

Den kompakt ondskan, den andliga och känslomässiga döden - där ingen kärlek strömmar igenom. När Jesus rider in i Jerusalem är det för att rädda livet på alla som han älskar.

Han vill rädda oss från ondskan – den eviga döden.

Dessutom älskar han även dem som kommer att döda honom. Han ser deras litenhet och rädsla. Rädsla att förlora makten och självbilden.

När han hänger på korset ber han Gud förlåta dem – eftersom de inte förstår vad de gör.

Men det är svårt för oss människor att vara lika modiga som Jesus. Ibland är det svårt att göra det som man vet är rätt. Så hjälp oss Gud, ge oss mod och kärlek, så att vi vågar möta smärtan och rädslan och trotsa motstånden i våra liv – så att vi får mod att göra det som vi vet är rätt. Ge oss mod att rida in i Jerusalem!

Amen.